Att fotografera människor
På fotokursen i Lofsdalen jag hade i veckan fick jag frågan om hur man förhåller sig till människor som till synes inte är bekväma med att man fotografera dem. De säger inte nej, men de är heller inte bekväma med situationen.
Igår paddlade jag en sväng till Herrö för att ta mig en titt på spelmansstämman som pågick där. Det fick mig återigen att fundera på frågan.
Att fotografera människor som man inte har en relation till, som inte känner till dig eller som du inte känner är en annan sak än att fotografera dem som du känner. Fotograferingen i Herrö gick från att ha varit ett självpåtaget uppdrag till att bli ett riktigt uppdrag.
Några av de här människorna i Herrö var nya för mig, andra var bekant som visste att bilderna skulle hamna på sveg.info.
När jag närmar mig människor och inte har ett uppdrag utan bara har en nyfikenhet av deras värld, en vilja att beskriva och berätta med bilder något jag ser, gör jag det långsamt. I det här fallet ville jag fotografera en grupp spelmän som satt mellan husvagnarna och jammade (eller vad man nu kallar det man gör på spelmansstämmor). Och jag hade som skrivet inte ännu ett uppdrag utan hade givit mig själv ett uppdrag. Jag hälsade genom nickar och leenden, de satt ju halvt försjunkna i sin musik, samtidigt som jag började cirkla runt dem för att fotografera. Till att börja med höll jag ett avstånd och upplevde också ett avstånd mellan dem och mig, men under tiden jag fotograferade ökade kontakten och jag närmade mig dem allt mer. (Det handlar i det här fallet mer om ett upplevt avstånd mer än ett fysiskt) En viktig komponent när man skall fotografera skeenden och okända människor tror jag är att inte be om ursäkt för sig själv, samtidigt som man är ödmjuk. Har man uppdrag att fotografera något är det ju lättare att ta plats. Då presenterar jag mig alltid först på ett mer formellt sätt och sedan börjar jag fotografera, jag blir alltså än mer självklar i situationen. Men finns det möjlighet är det ju bra att presentera sig även om det bara är lusten som driver dig att fotografera.
Att sedan fotografera andra människor, som känner sig obekväma i situationen är ju en annan sak. Mitt tillvägagångsätt är smicker (jodå det fungerar och människor växer) och mycket prat. Det tar ganska mycket energi och ett gott humör att fotografera den som är obekväm i situationen. Vad du vill är väl helt enkelt att den du fotograferar skall känna sig bekväm och trygg i situationen. Ge dig inte, för att ta bra bilder måste du ta många bilder. Att det förhåller sig på det viset kan du tala om för den du fotograferar. Många bilder krävs dels för att ha något att välja på och dels ofta för att hitta fram till den rätta känslan, som kanske eller kanske inte infinner sig.
Hur det gick med spelmännen? Jo då efter ett första trevande kontaktsökande och en utflykt för att fotografera det som hände på scenen, hade vi etablerat en kontakt och jag kände att deras förhållande till mig blivit mer okomplicerat – med tålamod och ihärdighet hade jag etablerat en kontakt som jag var nöjd med.
Fler bilder hittar du på glesbygdsbor
Några korta råd:
